En månad kvar!!

Nu är det vår! Korta tightsen och linnet fick komma ut och luftas i söndags på 24 km långpass i vårvärmen, ovant att springa i värme, vad svettig man blir :)
Efter det passet har det inte blivit så mycket mer löpning att tala på. Min ljumske/höft böjare är lite överansträngd, det dök upp efter ett intervallpass för ett par veckor sedan, och känns lite till och från. Så nu är frågan hur mycket man "vågar" vila det är ju bara 4 veckor kvar nu! Cyklat och styrketränat litegrann under veckan, men idag ska jag ta mej en testrunda och om det känns bra imorgon och inte blev värre av det så tar jag mej ett halvlångt långpass imorgon.

Nervös börjar jag bli nu! Men vet inte varför egentligen, det är väl om jag inte skulle kunna ställa upp, bryta eller inte klara tidsgränserna tror jag, men det kommer ju fler maror i såfall...om jag nu skulle vara sugen på det igen.
'Men å andra sidan så har jag lagt ner så mycket tid kraft och såklart pengar, det kostar ju lite det här kalaset också! och detta bara för att jag ska komma till start och gå över mållinjen 28:e maj 2011.
Jag kan inte ännu säga att jag är 100 % förberedd än med tanke på skador som innebärt en det uteblivna pass och alternativ träning har det inte blivit mycket av precis. Frågan är om jag kommer nånsin känna mej 100% redo innan jag står i startfållan om 4 veckor?

Men jag har iallafall gjort vad jag kunnat det senaste halvåret och det vore naivt att tro man skulle klara sig utan några skador när jag är såpass ovan vid löpning som jag faktiskt är (var?) Sammanfattningsvis så har det ju varit två steg framåt, ett steg bakåt.
Min självkänsla har fått sig en skuts uppåt, kroppsbilden har förbättrats och jag hade ett starkare psyke och "pannben" än vad jag trodde. Tightsen har blivit en självklarhet att dra på sig trots mina lite "för tjocka" lår och rumpa. Men jag orkar springa i 3 timmar och skitsamma om nån tycker jag är ett fetto eller att jag springer långsammare än "riktiga" löpare. Jag är en stolt snigel som springer över 2 mil!
Anledningen till att jag i ett halvårs tid (nästan) aldrig bangat en planerad löprunda trots decimeter av snö, slask, - 18c och regn... är drömmen om att ta mej över mållinjen på stadion.

När jag "upptäckte" att det inte var omöjligt att springa längre ärn 5 km bara jag sänkte farten litegrann, så började marathondistansen inte kännas så ouppnålig.
I somras så lossnade något och det var inte längre ett nödvändigt ont att springa, det kan ju vara kul också!
Och i höstas surfade jag in på stockholm marathons hemsida och vips så fyllde jag i anmälan!
Nu hoppas hoppas jag att jag står på startlinjen 2:e maj  och om jag inte känner mej 100% förberedd  inför uppgiften all lägga 42195 meter bakom mej så lär jag iallafall känna mej 99% redo!
...om nu bara höft/ljumske/knähelvetet ger med sig!